Satt och läste på Tapios site, Mybasket.se om hans reflektioner kring matchen mellan Fryshuset och Eos där det totalt var tre spelare över 212cm på planen samtidigt- Carl Engström, Kevin Okot och Eric Jacobsson!
Mäktigt.
I övrigt tycker jag att ni ska läsa den utmärkta artikeln om Carl Engström samt kika på intervjun om honom.
Satt och kikade på Golden State-Pistons.Roligaste kommentaren från de båda kommentatorerna var "-Jonas Jerebko looks like an Volleyball-player. He looks that way,jumps that way and play that way"!!
Inte för att jag vet hur än Volleyboll-spelare ser ut... Men det lät kul.
För ett tag sedan hade jag ett par matcher då jag drämde in lite poäng. Tyckte jag var roligt. Typ, väldigt roligt.
Igår spelade vi mot ett lag där samtliga spelare var från Mongoliet. Har aldrig spelat mot ett lag med bara Mongoler förut.
Matchen började konstigt, trevande och vi hade svårt att finna någon vettig spelidé.
Jag bytte in efter några minuter och firade med att missa skotten, ha bort bollen och dessutom komma helt fri och missa. Ha ha, skrattretande dåligt. Det enda roliga var att det möjligtvis såg ut som att jag skulle dra i en tvåhandsdunk. Hade ju varit mäktigt.
I vilket fall. Alla gjorde sitt. Någon drog in poäng, någon tog returer och någon passade inte bort bollen.
Lagspel på den finaste nivån liksom. Och det är det som är så fint med lagidrott. Trots att alla inte är på topp så kan man vinna.
Jonas Jerebko är antitesen till mitt eget spel...Eller , nja det var väl att ta i kanske.
Men man måste ju hylla hur han först försöker hustla bollen, sen omedelbart när han inte lyckas få tag på den, fullständig galoppera tillbaka till spelaren han försvarar mot.
Jonas springer som att han vore en liten guard, han är förbluffande snabb och man glömmer lätt bort att han faktiskt är 206cm lång.
Jag gillade hans spel mot Denver inatt. Han spelade hårt, fick i bollarna, hustlade bra men han hamnade i foulproblem.
Det händer inte så ofta men ibland så sker det att man fullständigt bara tappar sugen på att spela basket. Så var det igår.
Jag kom till träningen.Försökte mig på att hoppa lite och insåg att jag var precis så trött i benen som jag kände mig. Jag började sedan spela och insåg att det här var träningen jag aldrig skulle ha åkt till.
Jag kände helt enkelt inte för det. Och jag som alltid känner för att spela basket!
Det var en märklig känsla- som att en del av mig själv var borta-bortblåst och försvunnen!
Jag genomled träningen som var kryddad med en touch av bipolär sjukdom.
Det var i vilket fall då det slog mig...Hur ofta tröttnar dom som gör det här typ två gånger om dagen?
De senaste tre veckorna har jag roat mig med att börja träna mina ben igen. Allt hände när jag fick för mig att testa om jag kan "komma upp över korgen" och insåg att dunken inte är särskilt jättelångt borta.
Jag satte helt enkelt ner foten och sade till mig själv"- jag ska drämma ner en dunk innan jag fyller 30". Ungefär som när min morfar fyllde 70år och tackade alla med ett kort där han stod på händer på en stol-han var en grym atlet.
Det som det kommer att falla på är hur hårt jag kommer att träna spänst-känner ju mig lite utbränd på den grejen. Min ungdom bestod ju mest av att träna spänst...
Att börja träna spänst igen är ju så nära mental regression jag kan komma.
Jag blev så exalterad av Rudy Mbembas feta alley-oop -dunk idag att jag ställde mig upp. Den var helt störd. Jämnfota tvåhands-dunk assisterad av Mitchell.
Men allra stördast av kvällens tre Mbemba-dunkar var den alldeles ovanligt stenhårda enhandsdunken över , jag tror det var Marko Djuric.
Rudy hoppade så högt att Henrik Smedberg skulle rodna.
Brandon Barton innehar tillsammans med Martin Pahlmblad, Stefan Hellgren (ja han har en nice spänst) , Rudy Mbemba och Andreas Person basketligans snyggaste spänst.
Snabb och explosiv men på något sätt väldigt smygande. Pahlmblad har den snyggaste av dem alla. En så kallad riktig Jens Jonsson spänst. Ja- jag snackar om Jens Stålhandske. Jag tycker fortfarande att han hade den snyggaste spänsten i Sverige.
I vilket fall. Brandon kan inte bara dunka utan även skjuta treor. Check this shit out...
BK Söderhamn kom till matchen med endast fyra spelare då Stockholms kollektivtrafik söndagen den 21 januari uppvisade ett sällan skådat kaos.
Jag var 20 minuter sen så när jag kom till Rinkeby använde jag den korta turen till Ungdomens Hus för att värma upp och sprang således hela vägen in i hallen. Bytte om det gjorde jag på bänken.
Då vi var fyra spelare så fick vi låna in en 9-åring från läktaren som vi lite snabbt skrev in i protokollet och som enligt reglerna hade en fot på planen vid uppkast.
Han fick givetvis inte spela även om man kanske skulle ha låtit honom göra det. dock var hans Timberlands inte särskilt basketmässiga.
Vi spelade iallafall på glädjen över att ha lyckats få igång matchen och mot alla odds så lyckades vi vinna matchen- detta trots att vi spelade med fyra man framtills det var 7:53 kvar av matchen.
För några veckor sedan flyttade jag till mitt eget bachelor-crib i södra Stockholm. Det första jag gjorde var att styra upp en riktig basket-entré. Vill ju inte att någon ska missa att detta är ett basketcrib.
Sprang på Magnus Evetorp som var hemma på besök från studier nere i syd. För er som inte vet vem han är så är han mannen som alltid , och då menar jag alltid satt nere på planen på precis alla 08 matcher innan han började plugga.
För några år sedan, eller, rätt många år sedan så minns jag en artikel om Joakim Blom som berättade hur han åkte till Tyskland som 209cm och kom hem som 211cm. Då var han typ 23 eller kanske 24. Jag var djupt faschinerad av den artikel i flera år.
Jag hade ett likartad ögonblick igår i Frysen. Det kändes som att han hade växt liksom. Jocke Bloms uppenbarelse var minst 215cm igår.
Funderar på om jag ska mäta honom.
Fariyah Abdi berättade i vilket fall att hon hade växt till 187,5cm...
Igår var jag och kollade in när 08 Stockholm spelade mot ärkerivalen Solna Vikings. Till att börja med- vilken trevlig tillställning. Bäst var inte Thomas Massambas enhandsdunk eller Derlin Kumbis Alley Ooop på slutet som tände hallen.
Nej bäst var hejarklacks-barnen och de fina plakaten som de hade gjort. Deras glädje värmde verkligen i Fryshuset.
Ikväll är det ialafall dags för WebbTV, jag och Axel Wallin ska kommentera matchen. Blir roligt.
Nu har det gått 48 timmar sedan besvikelsen i Dallas. Såhär i efterhand kan det kännas skönt att den lilla idé jag hade som innebar att jag tänkte dra över och kolla på spektaklet inte realiserades.
Jag har fortfarande inte sett en enda kommentar om att någon tyckte att den var bra.
Inte för att det var sådär jättenära, men särskilt långt ifrån var det inte.
Men jag hade nog njutit av All Star Game, NBA, amerikanskt spektaklet osv.
Jag kan känna att det är dags för Svenska Basketligan att återuppliva All Star Game.
Ps: Idag gjorde jag tåhävningar och benböj på gymmet!! Jag siktar på NBA:s dunktävling 2011
Kanske är det dags att lägga ner dunktävlingen. Den börjar ju likna åren i slutet på 90-talet då all kreativitet, dunkhöjd och glädje var som bortblåst.
Dunktävlingen har blivit en tävling i vem som kan dunka bäst i förhållande till kroppslängden.
Årets dunktävling får 1 poäng av 5 möjliga.
Shannon Brown hoppade högt- men so what? !!!!!
Gerald Wallace verkade som han inte brydde sig alls...Varför var han med?
DeMar var bra men gjorde egentligen inget som fick någon att höja på ögonbrynen. Första dunken var bäst men i ett retroperspektiv var tex Gerald Green som var med för några år sedan tusen gånger bättre.
Sen till årets vinnare. Little Nate- Visst han är liten och visst han hoppar upp till månen. Jag gillade vinnardunken, bra höjd och med en hårdhet som likt en förbannad Viktor Gaddefors.
Men den enda dunken som skulle kunna ha fått mig att gå igång på riktigt var den han inte satte. Det vill säga dunken då han började bakom korgen för att sedan hoppa 180 grader och samtidigt försöka dra den mellan benen. Han missade två gånger och sen gav han upp.
